Fler modiga politiker efterlyses!

Fler modiga politiker efterlyses!

Bengt Westerberg såg 1993 till att Lagen om Stöd och Service, LSS trädde i kraft, och den personliga assistansen infördes för personer med funktionsnedsättning. Det är en lika viktig lag som när den kvinnliga rösträtten infördes.

Under de senaste åren har omkring 900 människor fått sin personliga assistans drastiskt nedskuren, till exempel från 120 timmar till 17 timmar. Vad en sådan minskning innebär i form av begränsningar i det dagliga livet, för möjligheten att kunna arbeta och ha en meningsfull fritid förstår nog de flesta. Det är inget mindre än en personlig katastrof för var och en som drabbats.

Minskningen av timmarna handlar om den urholkning av paragraf 9a i LSS som Försäkringskassan satt i system genom att föra upp olika fall i domstol och skaffa sig en praxis för bedömningarna av behov.

Att exempelvis dra ner på assistanstimmar till någon som kan tugga sin mat och därför inte behöver hjälp med att handla och laga mat låter som ett dåligt skämt, men tyvärr är det verklighet idag.

Den verkligheten stämmer mycket illa överens med intentionen i LSS. Nämligen att människor med funktionsnedsättning ska kunna få leva som alla andra, så som de flesta utan funktionsnedsättning tar för givet, och att vi är lika mycket värda som alla andra och har rätt till ett liv med goda levnadsvillkor.

Att Försäkringskassan ska ha stark kritik för sitt agerande är självklart. Men man får aldrig glömma att det bakom varje dåligt beslut finns en chef, som har det yttersta ansvaret. I det här fallet är det politikerna som tydligen helt saknar mod att göra det som de är tillsatta för: att se konsekvenserna av oriktiga beslut och rätta till dem. När vi inom funktionshinderrörelsen talar öga mot öga med dem om vilka konsekvenser de nya bedömningarna får för människor blir de bestörta. Så kan det inte få vara! Med det i minnet känns det därför ännu värre att inget nu händer utan att allt förhalas. I stället för att ändra i lagen är nu samtliga partier utom ett överens om att lämna frågan till Inspektionen för Socialförsäkringen. Det innebär en process som kan bli klar först 2014. Mycket lägligt ett valår! Så länge ska alltså mer än 900 personer, och fler lär de bli under kommande år, vänta på att få igen rätten till sina liv.

Märkligt att undersökningar och dåligt gjorda utredningar har större relevans än de av oss förmedlade upplevda erfarenheterna. Det man normalt betecknar som beprövad erfarenhet. Ytterst handlar det om hur man värderar personer med funktionsnedsättning som likvärdiga och trovärdiga medborgare i det svenska samhället.

Att dra ut så länge på något, som man länge vetat är fel, är oacceptabelt. Det får mig att fundera över varför det är så lätt och går så snabbt att ändra lagar som går statens väg och så långsamt när det handlar om medborgarnas väg.

Jag efterlyser modiga politiker som vågar fatta modiga beslut så att folk inte behöver uppleva att utan assistans stannar livet.

Om författaren: Pelle Kölhed är förbundsordförande i Personskadeförbundet RTP – Rehabilitering Tillgänglighet och påverkan. Arbetar för att personer med funktionsnedsättning ska värderas och ses som likvärda medborgare i samhället. Detta synsätt måste genomsyra all samhällsplanering där särlösningar är ett undantag.

http://fulldelaktighet.nu/?p=2575



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s