Valfriheten är inte valfriheten

Valfriheten är inte valfriheten

Man talar sig i dagsläget varm för valfriheten i alla sammanhang. Och man inkluderar den kommunala självstyrelsen i denna valfrihet. vilken ger faktisk ofrihet för väldigt många…

I den kommunala självstyrelsen ingår det en del olika lagar för att garantera medborgarna vissa grundläggande rättigheter. Men problemet är att dom flesta av dom lagar som ska garantera oss medborgare visst stöd och hjälp i vissa situationer bara är ramlagar, vilket innebär att det sedan är upp till dom olika kommunerna att fylla dessa ramlagar som garaterar medborgarna en viss form av trygghet.

Felet med detta system är att detta skapar en stor orättvisa i den sociala omsorgen för medborgarna, Som behöver hjälp och stöd i vissa situationer. Man får olika mycket hjälp och hjälp med olika saker helt beroende på i vilken kommun man bor i. Så det finns ingen som helst rättsäkerhet för personer med stora funktionshinder.

Man måste i dag veta i vilken kommun man ska växa upp i? Och man måste i förväg välja kommun innan man får ett funktionshinder. För när man har fåt ett större funktionshinder så har man inte rätt att flytta dit man vill, för det är till den kommun som man vill flytta till, som bestämmer om man får flytta in där. Och det är den kommunen man bor i som då ska betala för den hjälp som man har behov av på grund av sitt funktionshinder.

Tar man färdtjänsten som är en kommunal angelägenhet, så är reglerna för att kunna resa helt olika i hela landet och även taxeavgifterna är helt olika. Likaså antalet resor man får göra. När det gäller taxorna för färdtjänsten så skiljer det väldigt mycket i hela landet. I vissa kommuner så betalar man samma avgift som alla andra som reser med den ordinarie kollektivtrafiken. Och i andra kommuner så får man betala 1,5 gånger mer än andra som reser med kollektivtrafiken. Och i ytterliggare andra kommuner så får man betala 20 procent av taxameter beloppet.

När det gäller tekniska hjälpmedel som är en landstings/kommunal angelägenhet, så skiljer det även där väldigt stort på grund av vart man bor i landet. I vissa landsting så får man låna en talboksläsare som blind och i vissa landsting så får man betala för den själv. Detsamma gäller för rullatorer. Även för rullstolar så finns det helt olika regler i dom flesta landstingen.

När det gäller personlig omvårdnad så är det även där stora skillnader beroende på vart man bor i landet. I vissa komuner så får man själv bestämma vilka som ska komma in i ens bostad och hjälpa till med det man behöver. Det kan vara allt från hjälp med toalettbesök och dusch till att laga mat och påklädning. Och allt annat som behöver göras i ett hem som man själv inte klarar av att göra på grund av sitt funktionshinder .

I vissa kommuner där man inte har något som helst inflytande över vilka som ska hjälpa till med ens personliga behov.Så kan det bli upp till 40 olika personer i veckan som ska komma in i ens hem för att man ska kunna få leva ett eget liv.

När det gäller hjälpbehov av mera personlig karaktär så måste man få kunna bestämma mera själv, som Ramlagarna talar om att man ska ha rätt till.

Som det är i dag så får vi inte själva avgöra våra hjälpbehov det är kommunernas Biståndsbedömmare som avgör det åt oss. Dom avgör helt också hur nycket hjälp vi behöver, och när vi behöver hjälpen. Vi är helt livgivna åt kommunernas Biståndsbedömmare och deras högst personliga tyckanden. För politikerna har avsagt sig all makt till tjänstemannakåren. Så det är i praktiken tjänstemänen som styr våra kommuner.

Har man behov av stöd och hjälp av kommunen och inte får den hjälpen, Så måste man som kommuninvånare gå till Förvaltningsdomstolen för att få sin sak prövad där. Men för det mesta så går Förvaltningsdomstolerna helt på vad kommunerna säger, det är ytterst sällan den enskilde kommuninvånaren får rätt gentemot kommunerna.

Det är som så, Att Förvaltningsdomstolen består av en Rådman och flera politiker som ska döma i målen. Och detta är det som gör att man sällan får rätt i domstolen. Och då måste man överklaga till högre instans som är Kammarätten. Och detta tar en väldigt lång tid innan man får besked om man har rätt till den hjälp som man anser sig behöva? Och det tar väldigt på en person att behöva gå och vänta på om man ska få den hjälp som man behöver för att kunna få leva ett drägligt liv. Det kan ta upp till flera år innan alla instanser har sagt sitt.

Vi som har funktionshinder som gör oss beroende av kommunernas välvilja har ingen valfrihet som är så viktig i dagens samhälle. så valfriheten gäller inte oss.

För att vi ska få ta del av valfriheten så måste vi se till att vi syns och hörs ute i samhället. Och vi måste på allvar ta upp kampen för våra mänskliga rättigheter! Så alla måste engagera sig för att vi ska få ett samhälle för alla ÄVEN för oss med funktionshinder



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s